..
en smäll i ansiktet sen är det över. jag visar mig alltid som stark. inte sårad. jag tål allt. men innerst inne är jag som ett glas som faller ner o väntar på att krossas, och när det väl händer har jag ingen stans att ta vägen. min hjärna fungerar inte. mitt hjärta slutar slå. ni vet, när man inte orkar gå upp ur sängen, när man inte orkar förtränga klumpen i magen och torka tårarna som faller?
Kommentarer
Trackback
