Louise

Ibland kan jag inte själv förstå mig på mina känslor. Hur jag kan vara glad, och efter mindre än minuter så är jag ledsen och arg. Att känna förtvivlan, att känna smärtan och allt svek. En obeskrivlig känsla som man föredrar att helst inte känna. En känsla av ilska och oro, en känsla av sorg och smärta,
en känsla av svek och tvivlande. Ibland vet jag inte ens vart jag ska börja,
ett hjärta som är fängslat, ett hjärta som är på väg att ruttna. Vet inte ens
vad eller hur jag ska dölja. Ska jag skratta även fast jag vill gråta? Ska jag
le även fast det gör ont? Smärtan vägrar att dämpa, och hjärnan fulls med tankar,
en stor klump i halsen, som man inte kan svälja ner. Det konstiga humöret som bara
blir värre. Allt känns så meningslöst, att behöva få kämpa varje dag, att vara
trött och det svider även fast man har sovit hela dan. Att få känna folk säga att
dom finns där, men bangar så fort det verkligen gäller. Att tro sig veta att man
kan lita på folk, men sviker som du sent kan glömma.