Louise

Har så mycket att skriva men allt går ihop, alla tankar korsar sig, och mina känslor blir bara värre för varje dag som går, tårarna rinner lättare än någonsin. Allt kaosar verkligen nu. Men det är bara att bitta ihop och försöka göra sitt bästa av allt, medans hjärtat och hjärnan säger emot varandra och hela kroppen har ett krig med sig själv. När ingenting känns något värd längre. Tiden rinner bort som sand mellan fingrarna och allt blir värre för varje dag som går. Så fort jag blundar är det som att jag ser mitt liv åka förbi framför mig. Känslorna är för många, för komplicerade.
Och det värsta är att alla säger att man mår bättre av att prata med någon och sådära, vilken idiot har kommit på det (?) 
Att man ska sitta och berätta sina mörkaste hemligheter för någon som är utbildad för att förstå, ingen kan förstå om man inte har gått igenom samma sak, och det blir ju inte bättre för att 90% av alla vuxna säger "det är säkert bara en tånårsgrej du går igenom" ni alla kan ta er i götten. Det finns några få personer att 'tacka' för att jag fortfarande orkar kämpa. Några få personer som jag har lagt all min engeri på.